För ungefär fyra år sedan tillbringade jag och den lurviga några dagar nere i smålandsskogarna hos min vän Bittan, där hon försökte sig på att visa oss hur kul man kan ha på en agilitybana. På den tiden tävlade varken jag eller Bittan i någon hundsport, för vi led båda av hutlöst dåliga tävlingsnerver. Jag hittade nyligen ett gammalt blogginlägg jag hade skrivit om hur vi planerade att ta oss förbi våran nervositet och faktiskt ge oss ut och tävla.
“Jag har en finurlig debutplan, säger jag till Humlespunkarnas matte medan vi strosar över maden med hundarna virvlandes och svischandes förbi med jämna mellanrum. Vi väljer en gren som vi egentligen aldrig har tänkt tävla i, och så gör vi det ändå, bara för skojs skull liksom. Typ freestyle, eller HTM, eller rallylydnad. Fast inte freestyle. Men typ HTM eller rallylydnad.
Och det tyckte Humlespunkarnas matte var en alldeles lysande idé, att debutera i typ freestyle eller HTM eller rallylydnad. Fast inte freestyle, det var vi båda överens om.
Sen blev det kväller, med god mat och ett glas vin. Eller två. Det måste ha varit två, för helt plötsligt säger Humlespunkarnas matte Fast vi skulle kunna tävla i freestyle. Det skulle vi. Och så nickade hon så där övertygande som hon gör och fyllde på med lite mer vin i glasen. Men då ska vi göra det på riktigt, med rekvisita och tema och riktiga moooooves säger hon. Och så visar hon sina eminenta freestyle moves. Och jag visar mina eminenta freestyle moves. Och där och då, under stjärnklar natthimmel med ett glas vin i handen, bestämmer vi oss för att göra just så. Debutera i freestyle. Med tema och kläder och rekvisita och riktiga freestyle moooooves.
Nu vet jag vad mamma menade när hon förklarade farorna med alkohol för mig i min ungdom. Det var just såna här tillfällen hon syftade på.”
Nu har ju varken jag eller Bittan debuterat i freestyle, men vi har båda debuterat. Mina tävlingsnerver spökar fortfarande, men Bittan, hon tar liksom hela världen med storm när hon tävlar. Och i går fnittrade hon hem ett SM-GULD i aglity tillsammans med hennes underbara Hicka. SM-GULD liksom. Och då blir jag så trött på mig själv, för tänk vad mycket jag har gått miste om bara för att jag inte vågar ge mig ut och tävla ordentligt. Så nu tar jag mig i kragen och ger mig ut på tävlingsbanorna! Grattis Bittan! Du är en inspiration!